.

jag vet det låter sjukt, känns sjukt och säga det med, att en häst kan vara en vän och en man älskar så högt så man skulle kunna göra så mycket för? menar.. man snackar ju inte med varandra liksom..eller går på bio.? jag vet inte själv heller, hur det kunde bli så? men jag gissar på att man gillar varandra ju mer man umgås.. det räcker att tuffe sniffar mej i ansiktet och det känns lika i magen och hjärtat som när man träffar justin timberblake på bakgården hemma! eller nee, inte riktigt så.. heh heh. men den känslan man får, det kan hålla mej glad i en vecka.
det känns så jäkla underbart när tuffe kommer i full gallopp i hagen mot en när man kommer, eller när han lägger sitt biffiga huvud på ens axel och pustar ut, finns inga ord som kan beskriva den kärleken.. ska jag vara ärlig så finns det dagar då han är en riktig jävel! som kastar sej, bockar och försöker sticka iväg. men det gör inte speciellt mycket för då har vi något att jobba på.. om jag inte skulle göra alla markövningar med pressenningar och plastpåsar, gå förbi traktorer osv. så skulle inte jag känna honom som den individ jag känner just nu, jag skulle inte alls veta vad han skulle hitta på för bus efter en väg då vi möter en traktor eller rider förbi en stor pressenning som fladdrar... men ju mer vi tränar och ju mer han vet att saker faktiskt inte är så farliga som det ser ut, så skapar vi ett starkare band mellan oss, det är så JÄVLA ROLIGT! speciellt när man märker resultat. jag lovar er hästbrudar! det finns absolut inget som är så underbart då man verkligen fungerar som ett och litar på varandra så mycket.
Det var väl det jag vela få ur mej, i quesss (;

tuffe, du är så mycket mer än bara en häst för mej ska du veta.