.

jag vet faktiskt inte vart jag ska börja.
niklas är en barndomsvän och granne sen många år tillbaka, 7-9 år kanske. min brors bästa polare. hans föräldrar är några av mina föräldrars bästa vänner.
det började för precis en vecka sedan när hans mamma ringde på måndagmorgon och undrade om han var hemma hos oss.. vi hade ingen aning om vart han höll hus men han hade tydligen varit borta från lördagnatt då han, brorsan och några till av hans polare var på fest i ockelbo.
han har lägenhet i norrsundet så det vore inte konstigt om han var där, mobilen var avstängd. slut på batteri?
men han var inte i lägenheten heller. jag och brorsan åkte runt till några av hans polare, ringde runt och skrev på nätet men ingen hade en aning om vart han var någonstanns. det slutade med att hans familj ringde polisen. och dom ringde runt. vi drog ihop ett gäng, grannar och släkt och började leta. sofia ringde runt till alla 82 st som varit på festen och frågade ut dom. jag tänkte hela tiden att snart kommer han gåendes och sovit hemma hos någon och undrar vadfan vi håller på med. men det gjorde han inte. vi fick ett samtal om att några hört isen brista och någon skrikit på hjälp, hjärtskärande under lördagnatten men kunde inte lokalisera vart det kom ifrån. men bakom gäverenge skolan visste dom, i skogen (myren). så vi började leta utifrån där. polisen kom och det skickades efter en helikopter.
grabbarna drog på sig stövlarna och klampade ut i sunkmarken och vattnet gick upp till låren.
jag och tjejerna gick och knackade dörr runt om och hörde med folk om dom hört något eller sett någon.
vi fick ett hopp ett tag om att han hade gått mot säbyggeby men det hoppet försvann när det tydligen varit på lördagmorgon och han försvann lördagnatt. så det var bara att fortsätta leta.
helikoptern kom efter några timmar och sökte runt om i skogen. vi stod allihopa och kollade medans den sjönk ovanligt lågt på ett ställe mitt ute och sedan drog iväg i världens fart. jaha? då kom hoppet lite tillbaka, han kanske inte är där? han kanske sitter hos en polare och spelar tv-spel som jag trodde? vi blev skickade tillbaka till hans hem och så fort jag hoppar ur bilen så kommer sofia springade i storgråt mot oss och berättar att dom hittade honom, avliden. först trodde jag inte det var sant utan stod och kollade på henne, sen kom alltihop. jag grät och grät. tårarna tog fan aldrig slut. allihopa grät i floder. jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär. och alla frågor började komma om hur han kommit ut dit, vad gjorde han där? ropade han på hjälp och ingen hjälpte honom? har han legat där i två dagar? alla tankar till hans familj och syskon... det var ju bara en vecka tidigare vi drog ner till norrsundet och shejkade ass på fyren? jag kan hålla på och skriva en bok om den här dagen och om Niklas men jag vill bara tacka dig hjärtat, för alla underbara minnen vi har tillsammans. jag kommer förmodligen aldrig få svar på mina frågor...
och kvällen alla träffades vid hans minnesplats och tände ljus, var så underbart vackert. jag hoppas verkligen att du såg alla som var där niklas och hedrade dig för den du var, du ska veta att vi aldrig glömmer dig.
jag saknar dig niklas och det är så otroligt tomt här och i stenbäcken utan dig..

men jag är säker nu, att du har det bra och att allt är som det ska vara. att det bara är din kropp som vilar i frid och att du faktiskt är på ett underbart ställe med en prilla under läppen och läser en jakttidning eller fiskar.
somsagt, vi kommer ses igen och allt känns så mycket tryggare nu när jag vet att du finns där och tar emot mig också en dag.


love.